Konst inpå bara skinnet

Tomas målade graffiti uppåt väggarna, John har konsten i generna, Anton slöjdade knivar med pappa. Tillsammans är de The North Tattoos.

Ett rytande lejon på armen, en ros i armhålan eller barnens namn längs ryggraden. Hos Tomas och John är det du som bestämmer hur du vill smycka din kropp.

– Man ska vara ödmjuk. Vi är inga rockstjärnor. Vi är hantverkare och gör det kunden vill ha, säger Tomas.

Men om tatuerarna själva får välja skapar de motiv efter sin egen fantasi, med små direktiv från dig. Drömmen är att kunden litar på dem och ger dem fria händer.

– Jag brukar säga att det räcker med att du ger mig en färg eller en känsla. Eller ett ord som ”dödskalle”. Bara du ger mig en liten hint om vad du är ute efter, så tar jag fram en idé, säger John.

Tomas nickar och säger att oavsett hurdana önskemålen är så kommer tatueringen att bära deras unika signum.

– De som kommer till mig vill ha en ”Tomastatuering”. Mitt mål är att kunderna ska välja mig för att de gillar just min stil, säger Tomas och förklarar att han är en oldschool-tatuerare, han gillar tatueringar som ser ut som de gjorde på 50-talet. Han gillar hårda, svarta linjer, enkla färger, en tung skuggning och tydliga kontraster.

– DET är en tatuering för mig. En akvarellmålning är inte en tatuering och skulle inte vara snygg på huden. Den är en levande målarduk och trots att huden förändras ska tatueringen hålla år efter år.

Tomas vet vad han pratar om. Han har mer än 20 års erfarenhet av tatueringskonst och det är han som är grundaren av The North Tattoos.
Tomas Liljedahls konstnärliga ådra tog sig tidigt uttryck i ett ständigt tecknande och målande. I unga år vurmade han för graffitikonst och efter en kortare omväg via måleri- och bagerijobb hittade han hem till de nålar och färger som skulle komma att bli hans kall.

– En kompis som skaffat ett hemmakit tatuerade ett tribalmönster på min arm. Jag hade valt ut ett utsnitt från ett skivomslag med Red Hot Chilipeppers och var omåttligt stolt över min första tatuering, säger Tomas och berättar att han var 19 år och att det var där och då som intresset för tatueringar väcktes på allvar.

Tomas ville själv börja tatuera och han beställde sin egen utrustning från USA.

– Det här var ju före internets tid, så jag skrev ett brev till företaget i New Jersey, som i sin tur skickade mig en katalog med beställningslista. När jag till slut fick grejerna började jag öva. Jag övade varje ledig stund och tatuerandet blev mitt stora intresse, vid sidan av musicerandet, säger Tomas som i många år var en tongivande medlem i hardcorebandet Breach.

Det fanns inga skolor eller lärlingsplatser, för Tomas del var det ”learning by doing” som gällde. Han tatuerade under all ledig tid och till slut blev hobbyn hans levebröd.

– Många ville ha tribaler på den tiden. En tidig tatuering jag minns var en liten skorpion i svart, grått och rött som jag gjorde åt en kompis. Jag gnetade på med den i fyra timmar. Idag skulle den varit klar på en halvtimme, skrattar Tomas och sätter därmed fingret på skillnaden mellan en amatör och en erfaren och duktig yrkesman.

Tomas blev snabbt ett erkänt namn i tatuerarkretsar.

John Engfors gjorde sin första tatuering hos honom.

– Jag minns när min storebror kom hem med en tatuering på sin arm. Jag blev helt fascinerad och ville också ha en.

John växte upp i en konstnärsfamilj, där både pappa och farfar var landskapsmålare. Till en början gick han i deras fotspår och började måla akvareller.

– Men det var inte riktigt min grej att måla landskap. När jag insåg att man faktiskt kan jobba som tatuerare började jag istället att hänga i studion hos Tomas varje ledig stund. Jag började som lärling.

–Mitt första motiv var en dödskalle, minns John och säger att han utvecklat en feminin stil där ledordet är ”elegant”. Stilen kallas neo-traditionell och mixar en traditionell stil med modern design.

John är sedan många år också en etablerad och efterfrågad tatuerare och även om det händer att han fortfarande fixar studions kaffe, så gläds han åt att de nu har en ny lärling som börjar lära sig yrket samma väg som han själv en gång gjorde.

– Ja, nu är det jag som svarar i telefonen och hämtar kaffet, skrattar Anton Fahlander.

Tomas är hans mosters man och Anton har alltid beundrat dem för sina tatueringar. Under skolåren ritade han själv mönster i det oändliga i de matteböcker som egentligen skulle användas till plus och minus.

Anton har alltid gillat att jobba med händerna och är i princip uppvuxen i snickarbodan med sin pappa. Redan som barn har han slöjdat, snickrat och gjort knivar och driver sedan flera år ett eget finsnickeri. Det var självklart att han skulle snickra all inredning till Bryggeriet när hans familjemedlemmar bestämde sig för att väcka liv i det pampiga huset. Family first. Det är så texten på Antons första tatuering lyder, den som sitter på hans revben.

– Det är Tomas som har gjort den, och många av mina andra tatueringar också, säger Anton.

Själv står han bakom alla fantastiska blickfång som Bryggeriet bjuder på runtom i lokalerna. Vad sägs om en bardisk i koppar, eller en taklampa som består av 20 yxor som huggits fast i en trästock?

Han har byggt soffor, bord, bardiskar och lampor. Han har monterat alla möbler och specialtillverkat lister och trösklar.
Självklart är det också Anton som fixat alla snickeridetaljer till tatueringsstudion.

– Det var när jag jobbade med det som jag starkt kände att jag också vill jobba i de här coola och unika lokalerna. Jag hade länge drömt om att bli tatuerare och nu ville jag också vara med i det kreativa kollektivet på bryggeriet. I slutet skyndade jag mig att bli klar med snickerierna för att kunna börja som tatuerarlärling, säger Anton, som nu tillbringar all ledig tid tillsammans med Tomas och John.

Han ägnar mycket tid åt att rita och skissa på motiv, när han inte suger åt sig av all kunskap som finns i studion. Anton har ungefär tre år av lärlingstid framför sig och kommer så småningom att få ta ett gesällbrev. Det är ett yrkesbevis som alla hantverkare som är med i Sveriges Hantverksråd kan ta, efter minst tre år som lärling eller yrkesverksam tatuerare.

Det var så sent som i början av 2018 som gesällbrev började utfärdas för tatuerare. Det är något som Tomas gläds åt.

– Jag är stolt över mitt jobb och glad för att tatuerare nu räknas som ett yrke. Gesällbrevet är ett viktigt kvalitetsbevis. Det är något som den legendariske tatueraren Doc Forest jobbade för redan på 70-talet, säger Tomas och förklarar att det krävs 4600 lärlingstimmar innan man kan ta gesällbrevet. Något som Anton nu ska ta sig igenom, innan han blir en fullvärdig del av The North Tattoos.

Text: Birgitta Lindvall Wiik
  • FAKTA: tre senaste tatueringarna
  •  Tomas: En valkyria på benet.
  •  Anton: Ett hjärta med tänder på vaden.
  •  John: Detalj från serietidning vid ankeln.